Jag är osynligt sjuk och kämpar varje dag mot smärtan, utmattningen, ångesten och sorgen... Jag vill så klart klara allting som alla "normala" kan, och har i många år gått runt med en mask på mig. Förnekat, försökt passa in, klankat ner på mig själv i tystnad. Kraschat allt för många gånger. I höstas kom jag till en punkt då jag tvingades inse att jag måste acceptera min egen livssituation, sluta ljuga och inte pressa mig själv så förbannat hårt. Jag är inte lat och jag är inte oduglig bara för att min kropp begränsar mig. Det är i alla fall vad jag kämpar med att intala mig själv.

Det är dags att ta reda på hur jag kan leva ett balanserat liv där jag kan må så bra som möjligt. Detta med hjälp av en psykiatrisk utredning, vilken jag bara sitter hemma och väntar på ska börja. Vilken dag som helst kan brevet komma. Utredningen som jag satt alla mina förhoppningar till. Hoppet om ett värdigt liv på min nivå.

Jag bloggade mycket förut, men pga mitt mående har jag inte orkat skriva på 2 år... Nu är det dags att börja igen, och att inte låstas att det är bättre än vad det är. Tiden har kommit för att vara öppen om allt, så att jag också förhoppningsvis kan få det stöd jag behöver.